Spionen på FRA går på djupet

2.5K

Vilket eller vilka länder låg bakom de svenska ubåtskränkningarna?

Vad hände med besättningen på den nedskjutna svenska DC3:an?

Vem eller rent av vilka var spionen Wennerströms hemliga kumpaner?

Är hela den svenska underrättelsetjänsten, FRA, högsta försvarsledningen, rättsväsendet och rent av regeringen infiltrerad av utländska agenter?

Varför sköts Olof Palme?

Och vad har Estonia-katastrofen med detta att göra?

Svaren på en del av detta får man i romanen Spionen på FRA av Anders Jallai (Linde & Co, Bokus för 169:- SEK, Adlibris för 168:- SEK), och i den mån man inte får svar så antyds det åtminstone att de kommer i en eller flera uppföljare.

Den fd stridsflygaren och dykaren Anders Jallai är känd för att bland annat hittat den sovjetiska andra världskrigsubåten S7 i Stockholmsskärgård 1998, och även lett det lyckade privata letandet efter den nedskjutna svenska DC3:an och Catalinan, något som svenska försvaret av politiskt ointresse inte klarade av under 50 år. Jallai har vid sidan om jobbet som pilot de senaste fem åren ägnat sig åt att enligt egen utsago forska i hemliga arkiv och intervjua över 200 personer om bland annat de svenska ubåtskränkningarna på 1980-talet och grävt reda på spionen Wennerströms hemliga spionkompanion Mr X.

Verkligheten glider över i fiktionen, då Jallai menar att han har så mycket hemligtstämplat han vill berätta för det svenska folket att enda sättet att göra detta är i romanform, men påtalar att allt i romanen inte är sant. Men man börjar ju undra var fiktionen slutar och verkligheten tar vid. Fast själv trodde han att han skrivit en roman.

Ursprungligen hade jag tänkt att klassificera denna roman, benämnd spänningsroman, som en technothriller, en tyvärr undangömd genré i Sverige, annars populärt dominerad av den spiondömde Jan Guillou. Men även om populärmedia kommer dra massvis med kopplingar mellan Jallai och Guillou, så borde man istället dra kopplingar till Karjel (“Gå över gränsen”, “I skuggan av floden” och Dan Brown-imitationen “De hängdas evangelium“). Men medan Karjel åtminstone med Gå över gränsen skrev en äkta technothriller, så tycker jag nog mer man skall sortera in Jallai i spionromanfacket. Jämförelser med Sveriges mest överskattade författare Stieg Larsson passar bättre, åtminstone hans andra och tredje boks grävande i SÄPO:s fiktiva göromål med avhoppade GRU-agenter och psykvård. Men medan Larssons spionromaner hade mått väl av att Larsson fått skriva dem färdigt innan sin död, och kapat ner dem till halva längden och skriva om äkta personers namn till fingerade, så är Jallais verk föredömligt kortfattat och komplett.

Och Jallai nöjer sig inte med SÄPO och GRU, utan här är det en rejäl härva med SÄPO, IB, Must, IB:s efterföljare SSI, CIA, FBI och Hoover, brittiska MI6, GRU, KGB och dess efterföljare FSB. Fast i kontrast till Guillou och Larsson så är det SÄPO som är de snälla pojkarna här, och istället hittar vi den nattsvarta skurken Chris Loklinth hos den militära säkerhetstjänstens SSI. Och här talar vi nattsvart. Skall man synda, så skall man synda över hela brädet.

Boken öppnar som en utmärkt technothriller, med rafflande och hemliga ubåtsjakter i svenska skärgården, men redan här visar Jallai att det trots allt inte rör sig om en technothriller. Han klarar nämligen av att skriva en roman i princip helt utan teknikbabbel (eng. techno babble). På sin höjd blir det ordet “sjunkbomb”, eller möjligen “negativ radar” samt lite korrekt diskussion om WEP respektive WPA-kryptering av trådlösa nätverk.

Så romanen får nog hamna i spionromanfacket, eller faktiskt korrekt benämnas spänningsroman (aka “thriller”). Så jag blev lite besviken, och hade sett fram emot en författare värdig att axla Karjels mantel, även om Jallai klarar av att lägga mer än en snorloska i Guillous vinglas.

Efter de inledande kapitlen tappar tyvärr romanen fart, och blir inte riktigt spännande förrän huvudpersonen börjar citera Sun Tzu och ägnar sig åt äkta maskirovka i ett försök att vända spelet mot de nattsvarta skurkarna och rysskollaboratörerna i SSI, för att sedan försöka slå tillbaka med SSI:s egna medel. Allt leder upp till en rafflande final som bokstavligen går på djupet och avslöjar de djupaste hemligheterna om vem som stod för ubåtskränkningarna på 80-talet.

Kan Operation: Garbo fortfarande diskuteras och överanalyseras på Internetforum Sverige runt i försök att hitta Sveriges riksbunkrar, så förtjänar Spionen på FRA betydligt mer utrymme. För här vävs alla svenska konspirationer samman, ubåtskränkningar, DC3:an, Catalinaaffären, Wennerström, mordet Olof Palme (kallad Paul Olofsson i romanen, eftersom Jallai till skillnad mot Larsson överlevt och bytt ut namnen i romanen) och Estoniakatastrofen. Med en viss mytbildning kring att mycket i romanen är sant, så borde det bli en viss diskussion. Hur mycket av pratet om sanningshalt i romanen som är marknadsföring låter jag vara osagt, men det borde gå att skriva spaltmeter i kvällspressen om den här boken. Jallai borde nog få sitta i både en och annan TV-soffa och bli utskälld av vänsterjournalister, som om man får tro romanen är, förblir och har varit avlönade av Sovjetunionen och Ryssland. Annars är det förstås uppfriskande med en bok med lite gammal hederlig rysskräck. Oavsett lär väl boken hamna i varje svensk konspirationsteoretikers hylla och övertolkas och överanalyseras för att fastställa vad som är sant, och vad som är fiktion.

Anders Jallai är inte direkt ödmjuk, utan sätter sitt alter ego Anton Modin i huvudrollen. Modin är en mörk, försupen haveristvariant av Jallai, och är i den här romanvärlden den som hittade S7-ubåten och DC3:an. Fiktionen glider över i verkligheten igen. Och hans kompanjoner verkar baserade på en del av hans verkliga samarbetspartners, om man skall döma utifrån svagt förändrade namn.

Till skillnad mot både Larsson och Guillou flyter språket hos Jallai, och även om det blir ett tapp i tempot mot mitten, så behöver man inte som i fallet Stieg Larsson eller Guillou härda ut hundratals sidor utan att något händer annat än att författaren föreläser. Jallais föreläsningar är mer kortfattade och helt i min stil med show, not tell och Modin som en åskådare och aktör inför vilken allt mer av det allra hemligaste i Sverige rullas fram. Det viktiga är att språket inte hamnar i vägen för berättelsen, och det lyckas Jallai med.

Nu kommer förstås inte Jallai sälja lika mycket som Larsson (och pengar är ju det yttersta betyget på hur “bra” en bok är), men åtminstone är boken småskalig nog att den skulle duga alldeles utmärkt på TV eller som film, och dessutom med en begränsad budget. Stora explosioner och skottlossning lyser i princip med sin frånvaro. Larsson lockade ju annars feminister och kvinnor med genomgående starka kvinnor som framträdande protagonister, men hos Jallai är det en rent manlig värld av dykare och ex-militärer, där kvinnorna reducerats till offer, madrasser eller dörrmattor. Inte för att jag bryr mig, det är en roman. Genusivrare får skaffa lite självdistans. Här är det istället hårda och ensamma män som knäcker en grogg eller öl tillsammans efter att de fridykt ner till 30m. Åtminstone balanseras machoattityden av att den vassaste av Modins kumpaner är bög i ett anslag av politisk korrekhet. Annars måste ju huvudpersonen eller författaren i svensk underhållningslitteratur vara en stark kvinna om det inte skall bli till att löpa gatlopp på tidningarnas kultursidor. Men jag misstänker att Jallai har hård hud nog att klara av även det.

Som debutant har Anders Jallai också lagt ut tillräckligt med metkrokar för att det skall komma flera uppföljare, där vi förhoppningsvis får följa när Anton Modin och hans kumpaner när de lägger korten på bordet kring mordet på Olof Palme och kanske sätter stopp på ärkeskurken Loklinth en gång för alla. Byken skall tvättas, och alla Sveriges hemligheter skall upp i ljuset. Ser fram emot uppföljare.

Skall jag gnälla på något i boken, förutom tempotapp mot mitten och en störande upprepning av ordet groggbord (som man kan tycka att förläggaren borde fångat), så är det just titeln. Det är lite Konsum-varning på den titeln, och det är inte heller helt uppenbart varför titeln är som den är förrän en bra bit in i boken. Kanske är det marknadsföring, men något mer estetiskt likt den engelska titeln “Inside Spy” eller kanske något i stil med “Hemligheter på djupet” kanske hade kanske passat bättre. Eller “Mörkt vatten”.

Förläggaren Linde & Co har sett till att lägga ner lite på marknadsföringen av boken, vilket är positivt då det annars rör sig om en oprövad debutant. Reklamfilm följer nedan.

Boken kan köpas inbunden på Bokus för 169:- SEK eller Adlibris för 168:- SEK, priser ex frakt och jag har inte fått ett öre betalt för att skriva ovanstående, men väl ett recensionsexemplar till låns.