Den amerikanska proffsbloggen Calculated Risk har en intressant graf över utvecklingen hos den amerikanska arbetslösheten under alla tillbakagångar sedan andra världskriget i sin månadssammanställning över läget i USA för augusti.
En graf säger mer än tusen ord, så den får tala för sig själv:
Notera att detta är de manipulerade officiella siffrorna. I verkligheten är läget värre. Men vad som är tydligt är att man tidigare har fått se arbetslösheten minska vid det här laget. Undantaget är tillbakagången efter IT-kraschen, men då var arbetslösheten inte i närheten av vad den är idag. Det finns i själva verket en trend i att det tar längre och längre tid innan arbetslösheten toppar i USA. Utgår man från Calculated Risks graf ser det ut enligt nedan.
Under Bretton Woods guldmyntfot tog det i snitt 12.25 månader innan arbetslösheten toppade. Under 70-talets kriser gick det betydligt snabbare. Att jag alls nämner Bretton Woods här beror på att det är den främsta skillnaden jag som goldbug ser mot innan 70-talet. Genom att överge Bretton Woods fick man antagligen det varmt och gosigt till en början, förutom extremt hög inflation, men efter 70-talet så är trenden tydlig. Det tar längre och längre tid för arbetslösheten att börja minska. Efter IT-kraschen tog det 29 månader, och tittar man på Calculated Risks egen graf finns det inga tendenser för att arbetslösheten skall toppa än, och då har det gått 19 månader. Fortsätter trenden att det tar längre och längre tid innan saker förbättras så skall arbetslösheten i USA fortsätta att öka i minst 10 månader till. Var den landar då kan vi bara gissa.
10 kommentarer
Intressant. Klart intressant. Och något skrämmande. Guld var det ja.
Tack!
/Morfar
Mycket intreassanta grafer!
Kan man anta att det är "riktiga" siffror fram till Clinton-eran då de började maniuplera siffrorna generellt?
Om man kan utgå från att det tidigare siffrorna stämmer någorlunda och att de började bli manipulerade efter 1992, så ser det ju ännu sämre ut för "anti-guldstandarden".
Det enda jag saknar är den stora depressionen och kanske även den "okända" depressionen som var 1920-21 där politikerna inte gjorde något annat än att skära ner sin egen verksamhet och lät problemen i ekonomin värka ut av sig själva. Till skillnad från 1929-1945.
Hur skulle det kunna bli på något annat vis? Vi håller på att bli omsprungna av många länder i 3:e världen, och iom globaliseringen finns bara alternativet med sänkta löner.
Inte minst med tanke på föregående inlägg, om white mans burden.
En annan intressant aspekt som borde påverka arbetslösheten är väl teknikutvecklingen? Arbetskraft kan väl grovt delas upp i muskelkraft och hjärnkraft. Jag säger bara maskiner och datorer. Då kanske du säger "det är kombinationen av muskel och hjärnkraft som är intressant" då säger jag robotar.
Detta borde väl ha en ökande inverkan på arbetstillfällen?
/Kurt
Givetvis så måste också de ekonomiska kriserna blir värre och värre för varje gång eftersom man numera har som medicin mot varje form av ekonomisk kris att ge patienten, dvs ekonomin, mera pengar. Må vara att det bara handlar om papperspengar utan egentligt bakomliggande värde men ändå…
Visst kommer systemet att börja svänga allt mera dramatiskt allt eftersom vi får en allt större skillnad mellan tillståndet i den verkliga världen – verkligheten – och i finanssektorn, som hålls vid liv av att man ständigt pumpar upp mera pengar och lånar ut i en att värre omfattning för varje gång som en kris skall "botas".
Kanske ser vi denna gång slutspelet för detta ohållbara ponzischema för ekonomin med en åtföljande krasch i de monetära systemen eller också lyckas man ännu en gång med konstycket att inbilla kejsaren att han verkligen inte är naken utan faktiskt har kläder på kroppen…
Förr eller senare så kommer dock detta ohållbara system att kollapsa på sin egen orimlighet och vi gör alla klokt i att fruktan den dagen när detta sker…
En detalj som en positiv kille som jag noterar är att när det gått brant utför tidigare så har det också gått brant uppför när det vänder. Snart så..!
Det där med allt värre kriser och större svängningar ser ju ut som en tanke som Marx skulle nicka instämmande med.
Även jag saknar i sammanställningen recessionen från 1929 och framåt. Den motsäger helt klart bilden av att hur återhämtningen ser ut med guldmyntfot. Alltså är det kanske andra faktorer som påverkar hur lång tid det tar, t.ex. hur klåfingriga politikerna är?
C. har ju skrivit något om Kondratjev cykler. Jag är tilltalad om dem, dock inte i upphovsmannens variant, utan i den modell som Ernst Mandel utvecklade.
Men det kan vi ta en annan gång 🙂
Flute,
Man ska inte underskatta klåfingriga poltiker. Speciellt inte sådana som vill bli omvalda och bara agerar populistiskt kortsiktigt. För det kan väl aldrig vara frågan om inkompetens?
Det något oroande med den tanken är att om det är långsiktigt ansvarstagande vi behöver och det innebär kortsiktigt impopulära beslut samtidigt som vi har politiker som inte kan, vill eller vågar ta de besluten, då behöver vi inte politikerna utan något annat. Frågan är vad?