Någonstans måste pengar tas framöver. Nu börjar man från bland annat gubb- och tantminister Maria Larssons sida utreda förändringar av pensionsreglerna. Man skall ha rätt att jobba upp till 72 års ålder, och deltid från 61. Det är rimligt att man framöver tar bort det där med deltid från 61 och istället rakt av höjer pensionsåldern till 72.
När pensionssystemen infördes i början av 1900-talet, t ex i Tyskland på 1910-talet, så sattes pensionsåldern till medellivslängden, dvs 65 år. Så hälften skulle jobba ihjäl sig, medan de lite mer lyckligt lottade skulle få pension. Dessutom lever ju män kortare än kvinnor, och på den tiden jobbade långt ifrån alla kvinnor. I praktiken innebar det alltså att ganska få skulle få pension, men det viktiga är drömmen om himmelriket vid livets slut, inte att man faktiskt realiserar drömmen.
Motsvarande tankegångar skulle sätta pensionsåldern till över 85 år idag. Nu är det t ex pga peak oil rimligt att medellivslängden faller framöver, så tids nog kanske den möter pensionsåldern vid 72 år? Dessutom kommer man via inflation bli av med mycket av pensionsåtagandena framöver.
I DN:s artikel försäger sig en socialdemokrat, med att det viktiga är att fler jobbar för att säkra välfärden. Det handlar alltså inte om folks pensioner, utan om att det behövs mer skatteintäkter och mer arbete för att hålla drömmen och illusionen om välfärden vid liv. Då passar det dåligt med att folk går i pension.
Ett sätt att hålla drömmen vid liv är ju att betala några tusenlappar i månaden till privata pensionsförsäkringar, så diverse banker och försäkringsbolag kan få bra bonusar och därmed bra pension för ledningen och personal i framtiden. Finns billigare sätt att drömma på. Läsa en bok kanske?
4 kommentarer
Du skriver som vanligt bra och medryckande, men den här gången har du hamnat lite fel faktamässigt. Man måste skilja mellan medel och median, det vet du säkert, och i dag är det inte heller så stor skillnad på medianlivslängden och medellivslängden.
Annat var det förr, när barn- och ungdomsdödligheten var högre, det har du missat och det gör att din argumentering faller platt till marken. En vuxen frisk man har ALLTID kunnat bli sådär drygt 80 år gammal, om inte krig och annat elände ställt till det. Och väldigt många blev det också – även förr i tiden.
Man kan sedan observera att medianlivslängden för män i USA är 72 år enligt senaste siffrorna, det borde inte vara så annorlunda i Sverige, och därför kan det kanske vara vettigt att öppna för att jobba fram till 72 års ålder. Plus att medellivslängden för män i Sverige är drygt 78 år (kan vara 78,4) och inte den siffra du nämner.
Men annars var det bra :-)!
Alla som är under 40 år idag gör nog lika så klokt i att inse att det inte kommer att finnas något pensionssystem om tio år – alls. Systemet är underfinansierat och bygger på illusionen om evig tillväxt. Därför kommer systemet också att kollapsa inom några årtionden, kanske redan inom fem-tio år.
Detta innebär att man kommer att få förlita sig på egna besparingar eller alternativt på släktingar för sin försörjning – om man nu mot förmodan lever så länge att man inte kan arbeta längre. Annars så får man räkna med att arbeta intill dess att man dör…
Hur är det med kunskaperna om meddellivslängd? Det är INTE så att en man “alltid kunnat” bli 80 år i Sverige. När pension infördes i Sverige 1913 kunde en 50 årig man förväntas leva till ca 73år
se http://www.scb.se/templates/tableOrChart____25830.asp
Sem skiljer det stort mellan olika delar i Sverige. Människor i Mörby lever sex år längre än de som bor i Sundbyberg. Det är lika stor skillnad som mellan Sverige och Albanien
Problemet är inte att pensionsåldern skulle vara för låg, utan problemet är att bara två av tre mellan 20 och 64 år arbetar!
mvh.
x.